Välkommen till Andalusien #2

Igår råkade jag ut för en liten hushållsrelaterad olycka vilket resulterade i några vändor till sjukhuset med en eventuellt avskuren sena till högra tummen. Tre sprutor och fem stygn senare var jag ihoplappad och glad över att spanska sjukvården är bäst i världen. Dock känner jag mig begränsad och handikappad och bandaget (se bild) ger ju intrycket av att jag antingen slåss alldeles för mycket eller som om jag vore ett trafikolyckeoffer.

Det här har resulterat i att varenda människa jag någonsin haft något att göra med här i Alcalá har stannat mig på gatan, pekat förfärat och utbrist på bredaste dialekten "MEN VAD HAR HÄÄÄÄNT DIG?". Klart att jag förväntade mig att alla vänner skulle höra av sig och kanske att någon granne skulle fråga. Men bibliotekarien, busschauffören, killen i fruktaffären, alla (alla) mammor i lekparken och alla (alla) grannar har inte ens sagt hej utan på femton meters avstånd vrålat till mig och frågat vad som hänt. När man sedan svarar halvt undvikande, halvt på skoj, att man ska vara försiktig med våta trasiga tallrikar slutar det inte där utan övergår till "Men HUUUR? Gör det OOONT? Flickunge du måste ju vara FÖRSIIIKTIG!".

Välkommen till Andalusien, det inte din granne vet om dig, det har aldrig hänt.

Här gör jag alltså tummen upp (y)