Jobbet, hemmet och webcamen

Sen jag kom till Alcalá har jag bott i familjen Betterigde Jiménez López hus men även jobbat under the very same tak. I början var det klurigt och känslan av att ständigt vilja vara till lags gjorde det svårt att försöka bli polare med chefen. En gris till pappa har kastat en brun hinna över hela min vistelse i Alcalá, men även lärt mig extremt mycket. Pö om pö blev jag väl på något vis kompis med Toñi, pappan är fortfarande en gris dock, och jobbet flöt någonstans ihop med vardagen. Nu så här innan mållinjen är det kul att blicka tillbaka och inse att även om mycket har varit kämpigt så blev det ändå så himla bra.

Barnen och jag har kommit till ett bra stadium där vi känner varandra, och även om jag vill döda dem ibland (3-4ggr/dagen) så tycker jag så fantastiskt mycket om dem. Det kommer bli en pärs att säga hejdå till tvillingarna, men jag kommer inte sakna dem, om man säger så.

Dock vet jag inte vad jag ska göra med alla mina 500 webcambilder.

Välkommen till Andalusien #2

Igår råkade jag ut för en liten hushållsrelaterad olycka vilket resulterade i några vändor till sjukhuset med en eventuellt avskuren sena till högra tummen. Tre sprutor och fem stygn senare var jag ihoplappad och glad över att spanska sjukvården är bäst i världen. Dock känner jag mig begränsad och handikappad och bandaget (se bild) ger ju intrycket av att jag antingen slåss alldeles för mycket eller som om jag vore ett trafikolyckeoffer.

Det här har resulterat i att varenda människa jag någonsin haft något att göra med här i Alcalá har stannat mig på gatan, pekat förfärat och utbrist på bredaste dialekten "MEN VAD HAR HÄÄÄÄNT DIG?". Klart att jag förväntade mig att alla vänner skulle höra av sig och kanske att någon granne skulle fråga. Men bibliotekarien, busschauffören, killen i fruktaffären, alla (alla) mammor i lekparken och alla (alla) grannar har inte ens sagt hej utan på femton meters avstånd vrålat till mig och frågat vad som hänt. När man sedan svarar halvt undvikande, halvt på skoj, att man ska vara försiktig med våta trasiga tallrikar slutar det inte där utan övergår till "Men HUUUR? Gör det OOONT? Flickunge du måste ju vara FÖRSIIIKTIG!".

Välkommen till Andalusien, det inte din granne vet om dig, det har aldrig hänt.

Här gör jag alltså tummen upp (y)

Välkommen till Andalusien

För några veckor sedan packade familjen och jag våra väskor och drog till Toledo som ligger i Castilla la Mancha, d.v.s. halvvägs upp genom Spanien. Toledo är en stad som lockar perversa mängder turister dels på grund av de sköna utsikterna men framför allt för sin storslagna historia. Det är inte utan att man känner sig ganska blåst när man vandrar över kullerstenarna genom de medeltida gränderna eftersom det finns bitar av känd historia och awesome arkitektur runt varje hörn, och man kan inte 1% av allt som finns att veta/lära sig.

Även om Toledo i sig var maffigt och intressant så var ändå mitt intryck från resan ganska klart: att jag levt i en liten spanienbubbla i Andalusien utan att kunna urskilja att det som för mig är så himla spansk, i själva verket är andalusiskt.

50 mil rätt norrut gjorde klart att det spanska språket jag lever och frodas i är mer andalu' än castellano och till mitt stora förtret var jag tvungen att anstränga mig för att förstå spanskan från norr. Det var också intressant på hemvägen när vi, halvt döda av hunger, svängde in i en liten liten stad som hade kunnat vara Alcalá för att ta oss en bit mat. Förutom att i Castilla la Manchas version av Alcalá finns det inte cafeer, barer och restauranger proppade med folk runt varje hörn, vi var helt enkelt inte i Andalusien.

En alldeles för varmt klädd svenne i Toledo

Toñis bakhuvud och lite grönska ala Castilla la Mancha

Anna, en annan svensk au pair, i Sevilla, Andalusien!

Sverigebesök och la Feria

Finbesök från Svearike väntade i Málaga för en långhelg

Trots att vädret pissade ner på oss var det bara att hålla utkik efter gluggarna mellan molnen.

Svennarna och hunden - det relativt billiga priset vi fick betala för att bo i Kasias lägenhet

Väl hemma i Alcalá slog post-semester-depression-skräcken in, men det var inget att oroa sig för då la Ferfia väntade på mig - här dansandes lite Sevillana, den andalusiska folkdansen

La Feria är en hel vecka av dans, rebujito (manzanilla och sprite) och ledighet. Jag fick aldrig någon förklaring varför alla får 7 dagar ledigt för att festa och ha det trevligt, men antar att det är en spansk grej och jag klagade inte. Bilden föreställer några kvinnor traditionellt uppklädda i en traje, flamencoklänningarna som åker fram varje år vid Feria

Mina kompisar var dock lite för coola för att klä sig traditionellt

Inne i ett litet caseta, inväntandes tapas. Jag, Inma och María.

I slutet av veckan bröt jag av med att besöka Real Alcazar i Sevilla och jag förstår inte hur jag har kunnat missat att det finns ett lilla-Alhambra mitt i staden. Arabisk arkitektur så att det förslog! Victor var min guide för dagen

Ashäftiga Real Alcazar byggdes av morerna innan katolikerna tog över Andalusien och tjänade som inkvartering när kungarna från fjärran östern kom på besök