Det näst svåraste, efter att lära sig ett nytt språk, när jag flyttade hit var att veta hur man skulle bete sig när man lämnade hemmet. Alla dessa sociala mönster och oskrivna regler som man genom den hårda skolan måste lära sig är fortfarande ett stort mysterium på många plan. Jag känner fortfarande efter fyra månader att jag precis har börjat förstå hur det kanske fungerar.
Jag minns att en lärare i början sa att i Spanien spelar orden inte så stor roll, utan det är hur man beter sig som är det avgörande. Att det är sant får jag skrivet på näsan varje dag. Om man på marknaden vräker ur sig "Ge mig ett kilo bananer!" ses det som normalt men om man sedan gör något så barockt som TACKAR för sig, då är man bara konstig.
Lika främmande, men numera trevligt, är det att man här pratar när man åker i samma hiss, sitter bredvid varandra på bussen eller står i samma kö. Jag brukar annars inte gilla när man måste konversera för konverserandets skull, men på något vis får det till och med min svenska asociala sfär att bli lite gladare. Spanjackerna kan sitt kallprat utan att prata kallt.
Låter livsfarligt. Alltså kallprata. Vilken kulturkrock, i sverige så pratar man inte ens med grannarna, ja om man inte lever i någon sorts science fiction-serie som t.ex Solsidan då.
SvaraRadera