Hösten har numera Málaga i ett järngrepp. Att jag vaknade imorse och trodde att jag skulle avlida av köld är ett kvitto på det och då bör tilläggas att jag alltid sover i fleecetröja, tights och sockor samt under två fleecefiltar. Mitt rum här i centrum är ungefär lika ombonat och mysigt som en bunker och lika bra isolerat som Iors hus. Jag ljuger inte när jag säger att jag har övervägt att täta fönsterna med tidningspapper.
Förutom den nattliga kölden (måste köpa ett ordentligt täcke) så, för att använda ett beprövat uttryck, rullar allt på och för varje dag som går känner jag mig mer och mer som en malagueña. Naturligtvis kommer jag, för de inhemska ögonen, aldrig bli det även om jag skulle bo här i tio år till men jag måste ändå säga att jag inte trodde att jag skulle känna mig så här hemma som jag gör. Jag insåg på väg hem från affären förra veckan att det förmodligen inte längre skriker turist om mig när jag bärande på ett storpack med toalettpapper blev frågad av två olika personer om vägbeskrivningar. Kändes främmande och väldigt icke-främmande på samma gång, förutom att jag, inte ens på svenska, kan ge vägbeskrivningar då...
Min absolut första måltid med roomisarna - Paella (vet att det ser ut som något som redan blivit nedbrutet och uppkastat men den spanska nationalrätten är inte så bildskön som man kan tro
Kaskia och Sarah tog med mig på en tur i den spanska bergen, ena sekunden blåste det vindar som kändes som rakblad mot ansiktet och i den andra stekte solen som aldrig förr - förvirrande
Lite så man blev religiös, men naturligtvis svårt att fånga på bild
Hemma väntade balkongen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar